Som ett extra tidsfördriv har vi sett till att föra logg över de mängder av cappuccinos som dricks under resan. Nedan följder första inlägget på listan.

Pris: €2,10
Tillbehör: 1 x sockerpaket, 1 x kaka (chocolate chip cookie), 1 x sked, 1 x kopp.
Recension: Trevligt första möte med kanalerna. Kaféet skulle dock stänga väldigt tidigt, vilket ledde till att vi blev bortkörda i förtid. Skummet var skummigt och kaffet smakade bra, men de hade spillt lite utanför när de serverade och inget brunt syntes i skummet vilket såg tråkigt ut.

Myspys: Ja, men mycket pga kanalerna.

Efter tre väldigt intressanta dagar i Amsterdam, fyllda med van Gogh-tavlor, Heineken, en styck Lunds Stadsparkswannabe ("Vondelpark heter den!", ryter Gabbie) och ondskefulla spårvagnar på evig jakt efter intet ont anande turister, som dumt nog tror sig vara säkra på de väldigt smala gångbanorna, rör vi oss nu sydväst mot den betydligt mindre och mer belgiska staden, Brygge; staden som troligtvis är uppkallad efter filmen med samma namn.

Ett väldigt återkommande tema med tåg världen över är att även om de jäklarna går på ström och utan tvekan har mer än vad de någonsin kan tänkas behöva, så är de synnerligen ovilliga att dela med sig. Hektiskt skrivs just nu detta inlägg på en iPad som går på sin absolut sista kräm.

Medan den trevliga tågkonduktören upplyser oss på franska om vilka stationer vi borde ha hoppat av vid för tjugofem minuter sedan, tänkte vi avslöja för de som är intresserade att det aktuella antalet hitintills skådade discobollar är... fem.

Förra gången lämnande vi den fantasiska historien med ett "god natt" på ett unket nattåg. Färden slutade dock egentligen inte där. Resan mellan Lund och Berlin utgår från den vackra staden Trelleborg med färja; en färja med ett tågdäck utan någon som helst form av luftkonditionering eller andra fundamentala ting for mänsklig överlevnad. Detta blir extra tydligt när en viss resenär förtvivlat försöker sova i den väldigt för hårda sängplatsen. Åter igen blir man påmind av något som fortfarande tillhör gruppen "mänklighetens största mysterier"; fenomenet att när man som mest behöver och vill försöka sova, amplifieras alla, även de mest tysta och annars så ointressanta ljud till gudomliga nivåer. Allra mest är de ljud som man egentligen inte kan definiera, utan där man helt enkelt ligger illa sömnlös och funderar över varför det är nödvändigt för ett nattåg att ha en vuvuzela att splittra kontinenter konstant skrikande i ens öra.

Att sedan efter en obestämd tid av mellanläge av sovande och vaket tillstånd, vakna upp av ett bestämt knackande och det bryska rytandet "GUTEN MORGEN, BERLIN!!!" av den trevliga konduktören som då tyckte att vi skulle av hans förbaskade tåg, hamnar nog i tio i topp på listan "best awakenings, ever!".

Vad våra kära tyskar saknar i ödmjukhet, väger de dock upp med sina tågstationener.

Tågcentralen i Berlin är något av ett ingenjörsmässigt underverk. Bytet till tåget mot Amsterdam gick så förvånandsvärt lātt trots den monstruösa volymen på tågstationen i fråga, helt tack vare deras antagligen patenterade "lager-på-lager-konstruktion"; f.d. banverket, tag lärdom.

Ett sex timmar långt tågande till Amsterdam väntar. Dock såg den ynka nattsömnen hittills till att minst fyra timmar spenderades sovande med uppblåsbar nackkudde. Ett oväntat avstigande och snabbt byte senare är vi äntligen framme och styr kosan mot Hotel Rokin och ett efterlängtat rum på andra våningen. Avlastade och något avdomnade, med det primära målet mat; dags gå att ut och kika! Wokade nudlar - check. Kanal med pitoreska broar över - check. Turistshoppar med trätulpaner och färgglada träskor - check. Misstänkt fik med sötaktigt rökig atmosfär - check. Går förbi säkert 10 adultshops av varierande karaktär, för att slutligen hitta de mer pitoreska promenadgatorna med blommor längs korsvirkesfasaderna som vi hade väntat oss. För vem hade väntat sig att se marijanacafeér bara för att totalt besanna alla ens fördomar det första man gör? Att sedan densiteten hipster-ungdomar överstiger den tyngsta av metaller och prideflaggor klär åtminstone 10 % av stadens flagghållare får oss att dra en slutsats: Oavsett hur man har fått denna stad beskriven för en, är det verkligen en helt annan sak att faktiskt se den med egna ögon, och Amsterdam själv verkar inte tycka att det är något underligt alls.

Vad som gjorde denna dag till en inte alldeles vanlig dag var det faktum att denna dag var den första försäljningsdagen av iPads i Holland. Då vi passerar en Macåterförsäljare får plötsligt den ena av oss med ens otroligt bråttom att käka upp sina take away-nudlar och springa in. Att säkert 15 pers står runt disken skrikande likt en alldeles vanlig dag på amerikanska börsen och lika många nyfiket vandrar runt i butiken ingjuter inga större förhoppningar, men försöka duger. 5 minuter senare står Daniel med sin iPad i handen och ögon likt ett barns ögon troligen skulle göra om barnet skulle befinna sig inne i ett hus gjort av marängsviss.

Idag börjar vår tågluff! Även efter månaders planering där vi har vänt ut och in på varenda skavank som kan tänkas uppstå under resans gång, står man ändå på tåspetsarna in i det sista, när man står där och checkar sin slutgiltiga packning som förhoppningsvis kommer tjäna en väl under den kommande månaden. Klockan tickar ovanligt snabbt och tiden börjar dra ihop sig; klockan 21.16 går tåget, med eller utan oss, och det fördömda interrail-kortet är mer kryptiskt än en sovjetisk månraket.
Ryggsäcken på, datorväskan på axeln, kameran runt halsen, och COOP-kasse med den viktigaste nödprovianten (Ramlösa och Ahlgrens bilar) i näven; Spring! Sträckan Ö. Vallgatan, Clemenstorget har nog aldrig varit så jobbig, men överansträngd motion ska vara nyttig har jag hört (eller så är det inte det, någon som vet?).


Genomblöta av svett, skam och ångest når vi stationen ca. 6 minuter innan det är planerat att tuffa iväg. Redan här i Lund har denna resa visat sig vara en visdomens källa, denna gång i formen av en lätt överviktig lokförare som så trevligt var mycket mån om att med sin ändlösa vokabulär av dialektala svordomar förklara för oss hur mycket illa det är att hoppa på ett tåg som ifall man skulle göra hastighetsmätningar med en exakthet värdiga CERN och NASA tillsammans, kunde uppfatta att faktiskt befinna sig i rörelse. Tack lokgubbe Bengt-Gunnar Larsson (har ingen aning om vad han faktiskt hette, men jag tyckte att detta var ett passande namn för denna karaktär), jag kan nu dö som en lyckligare människa.


När vi väl faktiskt får lov av Bengt-Gunnar att gå ombord på tåget fick man direkt känslan av att gå in en ståtlig katedral från 1500-talet, som dessvärre hade spenderat de senaste 35 åren i en tysk busschaufförs armhåla, med de naturliga konsekvenserna.
Det är trångt av människor som står ute i korridoren med ansiktsuttryck närmast kan beskrivast som "lätt förvirrade, med släng av nervositet och nyfikenhet". Vi hittar dock relativt snabbt vår kupé där man dock börjar undra ifall man inte borde ha packat syrgas och klätterutrustning. Det väldigt lilla rummet består av sex bäddar; tre på vardera sida, varav den översta raden (som naturligtvis var våran) fick en att nästan hoppas efter säkerhetsbälten och bungielinor. Upp med de väldigt tunga ryggsäckarna och samtidigt efter empiriska studier komma fram till att ondskans (helvetes jävla) eländiga stege inte var korrekt fastmonterad i väggen; så mycket för tysk ingenjörskonst.


Nu ligger jag åtminstone här i min väldigt höga, men nybäddade sängliknande historia, med fötterna vilandes på ryggsäcken, samtidigt som mina kära grannar på andra sidan väggen renoverar om (troligtvis ska de slå in en vägg för ett luftigare vardagsrum). Om 6 timmar är vi i Tyskland; ett steg närmare vår destination: Amsterdam.
God natt.

Bilderna från Nollningskickoffen i fredags är nu uppe.

Länk till albumet

Det här är helt enkelt för badass för mänskligheten att hantera.

Regn. Yes, regn är något som på många sätt går hand i hand med den svenska sommaren, vilket gör det så svårt att spontant se när man faktiskt har passerat sommarperioden och gått tillbaka till den gråa, mörka hösten. Oavsett väder, så håller ändå sommaren att lida mot sitt slut, sommarregn eller inte. Snart sätter föreläsningarna igång igen, och man sitter här och försöker intensivt avsluta de sista bitarna på jobbet.

Det har varit en lång och oerhört innehållsrik sommar; både bra och dåligt, med störst vikt på det förstnämnda.



Sommaren kickade omedelbart hektiskt igång med Kroatienresan 09 med Micke, Simon, Olof, Loca, Johanna och Max (i ordningen på bilden). Detta bara några timmar efter att jag hade lämnat in den sista tentan för terminen. Det blev en lång vecka med oväntad sol (det hade utlovats väldigt mycket regn), bad, god mat och trevliga människor. Jag tror och hoppas att alla var nöjda med resan.

Långfilmen släpps i en biograf nära dig, med release-datum "When It's Done" (snart).




Väl hemma i Svea Rike igen, var det kort tid därpå genast dags för årets studenter att, er… ta studenten (jobbig mening, som varken är särskilt åhå!-rolig eller rullar tillräckligt bra på tungan för att man ska känna sig riktigt bekväm).


Skadeglädjen satt i när Kullagymnasiets glada elever bemöttes av det riktigt trevliga nerkylda ösregnet som väntade på dem i den grymma världen utanför skolans beskyddande murar (Welcome to reality!). Skadeglädjen hade suttit i d.v.s. om det inte var för att dyr fotoutrustning och vatten inte riktigt kommer överens hela tiden (ja, Canon, ALLA knapparna bör vädertätas!).

Det blev därefter en trevlig fest hos The Duponts, där jag kan tillägga att MAX! Ifall du läser detta så ligger ditt jäkla fodral-tjohej till din champagne fortfarande kvar i min väska.






Samma vecka blev det dessutom lite trevlig chokladprovning hos Gradén, d.v.s. där man införskaffar diverse chokladkakor av olika märken och pris i mängder värdiga att försörja en mindre stad i Afrika en månad och sedan betygsätta dem. Självfallet så kunde jag inte komma på tanken att faktiskt ta en bild på berget av choklad, men istället ger jag er ett tidigt stadium på det mycket misslyckade experimentet att försöka grilla en chokladboll.





När regnet äntligen hade torkat upp så var det dags igen för midsommar. Som vanligt resulterade det i att en massa stollar i märkliga kläder skuttade omkring på Oregården (Get off my lawn, darn kids!). Så klart skulle inte en midsommar vara komplett utan lite trevligt ösregn, varför det också regnade konstant ungefär hela dagen (aright, inte riktigt, men bra nära).

(Den här texten behöver fler parenteser (oh, yes I went there) )





Innan man ens hade hunnit hänga kläderna på tork var det dags för min kära morbror Sven att fylla år. Detta innebar en väldig samling med människor från alla Sveriges hörn, med tillräckligt många dialekter för att bilda en ny språkfamilj. Ovan ser ni mig, min kära bror och en rumpnisse, stående uppe på det väldigt nyinvigda kontoret i Viken. Jag är inte riktigt säker på hur jag hamnade där uppe från att ha suttit vid mitt skrivbord och fixat hemsidor, men plötsligt var alla där uppe i alla fall.



Vi har åtminstone havsutsikt!




Som om det inte räckte, blev det en riktig familjeåterförening i Kroatien kort därpå. Inte allt för ofta som hela familjen är samlad på samma gång på det här sättet, så det var faktiskt en väldigt välkommen upplevelse. Självfallet slutade det hela med att jag och min bror satt inne och lagade nätverket i huset, men jag lyckades ändå få en liten solbränna.




Väl tillbaka i Sverige, igen, blev jag ensamt ansvarig för allt här hemma, då inkluderat mammas bil som jag så gärna lånade under sommaren. Jag har nog aldrig varit så kär i ett stycke metall förut, men vad gör man?

Med tvåhundrafemtiotusenåttahundrasextionio saker att göra har det varit rätt hyfsat med jobb att göra, men det nog fanns det tid med lite skoj också

Båtresor, grillkvällar och filmkvällar, och fick t.o.m tid att träffa lite lundare också.




Välkommen till bloggen Snich.

Som sagt, det har varit en lång sommar. Jag måste dessutom vilja tillägga att det var ganska skönt att få prova på att vara helsingborgare igen, men nu är det över.

I kväll, alternativt i morgon bär det av till Lund igen för att förbereda inför Nollningen och någon trevlig omtenta. Det ska bli spännande att se hur den här terminen kommer att se ut. Nu är man ändå veteran och är tänkt att guida alla förvirrade själar som nu äntligen lyckas hitta till Lund… igen… (Jag tittar på dig Olof).

Avslutningsvis kan jag nog säga att den här sommaren får fyra getingar. Intressant och händelserik, men tappar lite på slutet för att jag fortfarande inte har fått mitt jäkla Final Cut än.

Mot Lund, och full fart framåt!

Vad som nu har funnits i mitt bakhuvud och gnagt i evigheter är nu över! Ja, jag vågade gå in på KA och kolla hur mycket jag misslyckades på Elektroniktentan. Nu tänker jag ställa en retorisk fråga till mig själv. Vem sätter tentan exakt på godkänt-gränsen?

BOYAH! Jag äger på att inte suga.

Jag förstår mig inte på världen.

Jag är väl inte helt ensam att påstå något sådant, med tanke på att det är en rätt hyfsat stor värld men väldans massa i den. För de som oroar sig för eller hoppas på att detta ska dra ut i en tung filosofisk monolog om meningen med vår existens kan dock sätta sig tillbaka, då det är något jag sparar för en annan sen natt (bjud mig på något så sätter jag säkert igång, wink, wink).

Nä, vad jag erinrar om just nu är vita strumpor. Yes, strumpor som är av färgen vit. Har ni sett sådana? Det har då inte jag. Jag har nu spenderat större delen av min vakna tid de senaste dagarna med att försöka hitta dem. DE EXISTERAR INTE! Hur i all sin dar kan det vara en sådan omöjlighet att hitta något så tillsyntes enkelt som ett par helt vanliga vita strumpor.

Aright, vilka vita strumpor som helst fungerar inte. De två sorters vita strumpor som utesluts ur min definition av den vita strumpan är sportsockor ("sockor" är nyckelordet här) samt den helvetes avskurna sommarstrumpan som för övrigt må vara den dummaste uppfinningen sedan helvetet spottade ut de där plastförpackningarna som folk envisas att paketera sladdar i. Ni vet, DE DÄR — Förpackningarna som kräver industriverktyg för att öppna. Aja, blir väl en trevlig rant dedicerad till dem senare, onda är de i alla fall.

För att återgå till mitt strumpproblem, så kan jag tillägga att jag förstår själv hur mycket av ett icke-existerande problem detta måste låta som. Till svar på mitt egna påstående kan jag säga att, ja, detta är utan tvekan helt groteskt absurt, men det är precis det som gör det så frustrerande! Hela den här situationen är så vansinnigt absurd att jag får migrän.

En bra liknelse skulle vara ifall man fick för sig att baka en kaka. För att göra detta krävs bakpulver. Man knallar därför ner till närmsta ICA för att köpa det. Efter att ha letat igenom hela affären efter detta bakpulver utan lycka så frågar man den närmsta ICA-tanten ifall de faktiskt har något inne. Man bemöts då av en otroligt frågande blick precis som om man hade frågat ifall de sålde kokain, följt av ett kort och kallt svar "nej." samt med hänvisningar till att fyllot som ligger däckad i containern utanför kanske har (detta är en referens till att jag i samtliga affärer har blivit rådd att kolla på Intersport och liknande, om någon undrar).

Illa kränkt stormar man ut ur affären och beger sig istället mot COOP, dÃ¥ de säkerligen mÃ¥ste ha ens efterlängtade bakpulver. Än en gÃ¥ng bemöts man med en frÃ¥gande blick och ett konstaterande att de aldrig haft bakpulver och antagligen aldrig kommer ha det heller. Igen skickas man till satans lodisen i containern som nu dessutom har en död fisk pÃ¥ huvudet.

Detta fortsätter tills det inte finns några mataffärer kvar i hela kommunen och man erkänner sig besegrad, och släpar sig hem för att gråta sig till sömns. JAG VILLE BARA GÖRA EN HELVETES KAKA! Inget fancy, något enkelt — säg en helt vanlig sockerkaka eller va fan, jag skulle kunna sträcka mig till en jäkla pannkaka, men nej! På grund av att det tydligen ska vara totalt socialt oacceptabelt att sälja, köpa, äga eller ens prata om något som skulle på något sätt ens kunna efterlikna ett ämne som skulle kunna användas som ett substitut till bakpulver, så kunde jag inte göra det. Jag är totalt jäkla kaklös!

Fuck you, världen! Fuck. You.